MIN FLYKT FRÅN LOCKDOWN -
EXPERIMENTET MIN FLYKT FRÅN LOCKDOWN -
EXPERIMENTET

Denna eviga corona-paus som aldrig tycks ta slut! Jag tror vi alla är måttligt trötta på detta. Jag har inte kunnat åka på fotoexpiditioner på över ett år. En idé växer fram ur min längtan. Varför leta i Indien efter något som kanske finns utanför min egen dörr? Det finns säkert platser i Tyskland som kan användas för att uttrycka mystiken i samspelet mellan tid och rum i fotografier. Synd bara att det råder en fullständig lockdown i Tyskland och hela landet är nedstängt. Å andra sidan, nu när hela landet är stängt skulle det passa ypperligt att uppleva vissa platser och verkligen känna in energin och fånga det på bild. Det finns ju inga utomstående som kan störa. Efter lite kämpande får jag arbetstillstånd utanför kontoret och börjar förbereda för ett något våghalsigt experiment med min familj.

Vi reser med husbil i 30 dagar och en viktig frågan kommer upp: Hur kommer en familj på fyra personer överens under en månadslång jobbresa i en 7,40 m lång husbil? Hur klarar våra barn detta? Det är första gången som både min femåriga son och tvååriga dotter får följa med pappa på resa i jobbet. Min fru känner till nomadlivet sedan tidigare. För många år sedan körde vi 17 000 km över Nya Zeeland i en 20 år gammal Toyota-buss och en gång körde vi till Island i en jeep. Jag lärde mig tidigt att uppskatta den mobila friheten i att alltid ha bostad och säng med sig och slippa leta efter hotell, det har verkligen enorma fördelar. Men andra frågeställningar uppstår såklart. Finns tillräckligt med el? Kan jag duscha? Att gå på toaletten ensam är ett äventyr i sig på många ställen. Jag minns alltför väl när jag reste med min assistent i en liten buss med säng i Japan och vi var tvungna hitta en dusch. Vi förlorade väldigt mycket tid på att köra till olika badhus, stå i kö i timmar. Det borde, eller måste, vara annorlunda med barnen den här gången, speciellt eftersom det blir deras första gång.

Den 7 maj 2021 tar vi emot vårt nya hem för den kommande månaden. Vädret är allt annat än gynnsamt, men vårt mobila högteknologiska hus har mycket att erbjuda. Vi har en Carado T447 med värme, autonom strömförsörjning, dusch, toalett, två sängar och otroligt mycket förvaringsutrymme. Utan några som helst problem finns det gott om plats där bak för mina stativ, blixtar och kameraväskor. Vi tar även med oss ​​två cyklar och min hopfällbara elcykel. Vi skulle lätt kunna sova allihopa där bak i den stora familjesängen, men min son tyckte att den elektriskt nedfällbara sängen fram var så spännande att det snabbt blev vår egen grabbhörna. Han älskade att hänga upp fallskyddsnätet med sina små händer på kvällarna. På mornarna hade vi roligt åt hur han liksom gled ner från sängen rakt ner i passagerarsätet. Överlag har allt varit ett enormt spännande äventyr för barnen sedan vi "flyttade in". Jag är lite orolig för hur man ska balansera arbete och familj på ett så litet utrymme. I hemlighet hoppas jag lite på den tålmodiga och balanserande magiska kraften hos min kära fru.

Det första stoppet på vår resa genom Tyskland är Schwarzwald. I över ett år har jag samlat på mig en ganska tydlig bild över foton som jag vill ta som jag bara måste förverkliga. Till skillnad från mina tidigare fotoresor känner jag ett slags lugn i våran Carado. Den får mig att sakta ner och jag känner mig inte alls stressad, jag har ingen lust att jäkta runt och det finns ingen anledning till det heller för den delen. När jag är ute på fotojobb i min personbil är jag alltid stressad. Den största fördelen med att ha ett hus på hjul är att det alltid är nära hem. Att slippa sitta och åka långa sträckor hem efter en arbetsdag är en dröm. Det är sent och vi är påväg in till stan för att övernatta när jag kör ner för ett gansla brant berg i regnet någonstans mitt i Schwartzwald. På långt håll ser jag i skymningen att det verkar finnas ett vattenfall där borta. Vi kommer närmre och det finns till och med en parkeringsplats intill vattenfallet. Jag parkerar husbilen och packar kamera, stativ och platspåsar. Jag sveper regnrocken om mig och beger mig för att leta upp en bra vinkel. Jag experimenterar vid vattenfallet tills långt in på natten och trots regnet får jag till en väldigt detaljerad panoramabild i storformat. Jag kommer senare kunna förstora den till en längd på 12 meter. Såhär mitt i natten när jag jobbar med långa exponeringar är det skönt att slippa stressen av att jag måste åka hemåt. Annat är det med husbilen precis bredvid och jag vet att familjen har det bra där inne. Mörkläggningsgardinerna fram på vindrutan släpper verkligen inte igenom en endaste strimma av ljus så det är svårt att vet om familjen har gått och lagt sig, men när jag öppnar dörren och skakar av mig mina blöta kläder möts jag av ett stort hej, som om jag varit borta i flera dagar. För på något sätt ville barnen inte sova än. Det tycker jag är intressant, dessa känslor, lugnet, närheten och möjligheten att jobba med familjen. På något sätt är det ett slags hemmakontor.

Nu är det riktigt sent, alla sover. Min son i den nedfällbara sängen, vars skyddsnät han noggrant knutit igen. Jag kan inte sova än. Jag ska spara ner data från kameran och överföra den till datorn. Även om sängen är nedsänkt direkt ovanför matbordet har jag tillräckligt med utrymme för min laptop. Tack vare solceller behöver vi inte oroa oss för el och ag ansluter kamerans och blixtarnas batterier till laddarna innan jag avslutar dagens arbete i tystnaden och den fridfulla atmosfären.

Jag går ut i regnet efter frukosten. Jag måste alltid gå tillbaka till gårdagens fotoplats, mest för att mitt undermedvetna letar efter misstag eller förbättringsmöjligheter. Jag går alltså de 50 metrarna till vattenfallet och funderar på om vi kanske behöver stanna en dag till. Trots det kraftiga regnet så hör jag plötsligt ”plask, plask” bakom mig. Det är mina barn som hoppar i pölar med sina gummistövlar, de vill se vart pappa har tagit sina fotografier. Min fru är också där med ett stort paraply som skydd. Jag hittar inga förbättringsmöjligheter så vi går ”hem” igen. Vi kokar te på spisen innan vi reser vidare. Jag är återigen imponerad över hur okomplicerat livet är i ett så litet utrymme och tankarna snurrar på om sociala begränsningar, värderingar, invanda mönster och behov. Barnen fann sig till rätta från första stund och har fullständigt accepterat vår Carado som sitt hem. Det kommer inte på fråga om något gnäll eller hemlängtan. Tvärtom, de tycker att det är jättehäftigt att få vara med på den här expeditionen och få se hur bilderna faktiskt skapas för första gången och inte bara se dem i datorn. Jag går till och med så långt att jag uppmuntrar dem att komma med förslag till intressanta bilder längst vägen.

Vårt sätt att resa har väldigt lite med camping att göra. Vi är praktiskt taget hela tiden på rull och har inte husbilen som ett boende på en campingplats. Snarare så har husbilen blivit ett arbetsredskap där jag dessutom har allt jag behöver. Jag har ström och behöver inte köra någonstans för att ladda batterier och utrustning, vilket är väldigt skönt om man jämför med mina tidigare fotoresor. En annan aspekt är att jag har maten med mig och kan laga mat själv, vilket jag verkligen älskar. Den allra största skillnaden mot andra typer av resor och boenden är känslan av frihet och oberoende. Detta ger mig en otrolig spontanitet. Jag har tillräckligt med utrymme och nästan obegränsad frihet att arbeta. Även i det ruskiga regnvädret erbjuder husbilen oss en utmärkt tillflyktsort med ett snabbt och kraftfullt värmeystem och framför allt en toalett. Men… Vi är mitt i en lockdown. Allt är stängt, till och med campingplatserna. Det kräver lite logistik och planering eftersom vi behöver fylla 140 liter färskvatten varannan dag samt tömma gråvattentanken och toatanken. Det är inte helt lätt i en lockdown men tack vare internet och appar så kan vi alltid hitta allmänna tömningsställen. Tur att jag är på resande fot i jobbet…

I mina foton brukar jag bearbeta relationerna mellan tid, rum, evighet och energi. De flesta av mina bilder är spirituellt väldigt starkt laddade och utvecklar en mycket kraftfull effekt i rummet. Mycket av mig själv finns i mina fotografier. Resan mellan Schwarzwald och Allgäu sänkte verkligen mitt tempo vilket var bra även för mina bilder. Tyvärr var inga fritidsaktiviteter möjliga. Trädtoppsstigar, slott, lekplatser, rodelbanor: Allt är stängt. Barnen drömmer längtansfullt om de marknadsförda semesterresorna medans reklamskyltarna försöker leda oss på villovägar.

Efter mycket regn och slingriga vägar måste vi tyvärr ta farväl av det vackra bergslandskapet i mitten av maj. Det ihållande regnet tvingar oss att stanna till hemma, till barnens besvikelse. Efter att ha bytt alla sängkläder gav vi oss av igen. Mot Rügen i hagelstorm. Bra väder väntas, men Rügen är helt stängd för icke-lokalbefolkning för tillfället. Tack vare mitt arbetstillstånd tillåts vi komma över på ön efter en lång kontroll. Efter flera kilometer kan vi fortfarande känna tjänstemännens granskande blickar i nacken. Vi känner oss nästan kriminella vilket spär på vår förnimmelse av frihet och äventyr ännu mer. Min fru ler mot mig och vi känner oss som Bonny och Clyde.

Beslutet att ta oss till Rügen var helt rätt. Allt är öde. Stränder, campingar, vägar. Inte en människa. Jag gillar bilder där inga människor syns så den folktomma omgivningen passar mig ypperligt. Det är mycket varmare här på ön än vad det är i söder så äntligen kan barnen ta av sig gummistövlarna. Syftet med resan var att fota speciella platser i Tyskland och vi har bara en vecka kvar nu. Vad fort en månad har gått! Även här på Rügen lyckas jag känna själen i platserna som normalt sett är fyllda med trängsel. Lugnet viskar till mig varför dessa platser är så speciella. Ingen stör. Varken mina tankar eller mina bilder hindras. Det känns som att vara i en annan dimension. Som om jag vore en främling som betraktade detta jordiska ögonblick på avstånd. Jag brukar sakna distansen och känslan av frihet, speciellt på turistorter. Det skapas unika bilder och jag är nöjd. Barnen är nöjda. Min fru också. Vi fyra är den enda befintliga mittpunkten i ett sken av en overklig värld, i ett ögonblick av evighet.

Månaden som kändes oändlig i början är plötsligt över - alldeles för snabbt. Det känns som att vi åkte för bara några dagar sedan. All vår oro för hur det skulle gå för barnen försvann första dagen. Jag har fått fantastiska bilder från otroliga platser och oron för om det går att bo tillsammans på så få kvadratmeter har visat sig vara helt ogrundad. Vi har haft det underbart med så mycket upplevelser och kärleksfull harmoni. Det var så annorlunda och mycket mer avslappnat än hemma. En så pass liten bostadsyta skapar nya strukturer, ny arbetsfördelning och vi gjorde det tillsammans. Lite som i verkligheten, en person sitter i förarsätet, men tillsammans bestämmer vi om vi ska åt höger eller vänster. Våran Carado gav oss och speciellt barnen tryggheten av ett hem och jag fick möjlighet att kombinera jobb med familj på ett väldigt okomplicerat sätt. Allt, verkligen allting, fungerade förvånansvärt perfekt. Vi står vid ett rödljus, tittar länge på varandra och jag kan inte undgå tanken: Vill vi verkligen tillbaka hem? Hur skulle livet som en fotograf-familj i en husbil se ut? Varför det stora huset i den hopträngda staden? Men hur blir det då med skolplikt, försäkring, ”normalt liv”? Barnen vet att vi nästan är hemma och sitter tysta och sorgsna där bak. Även vi är tysta; vi är överväldigade av melankoli och måste nog omorganisera oss lite först. Och så tar vi ett bett från våra mackor för sista gången innan vi svänger in på uppfarten.